Ferro: "När Jesus får välja ens sällskap"

I en hederskultur är ryktet det viktigaste kapitalet en person har. Gott rykte för med sig beröm, respekt och många olika fördelar, medan ett dåligt rykte, nästan alltid, leder till social utfrysning och bestraffning.

Läs denna reflektion från Ferro Mehmedovic, EFKs medarbetare som arbetar med församlingsplantering i Spanien.

Jesus levde i en tid där hederskultur var det normala. Ändå verkar han inte ha haft det goda ryktet som högprioritering. Man sa om honom ”Se vilken frossare och drinkare, en vän till tullindrivare och syndare!” (Matt 11:19)

Att prioritera människor i samhällets marginaler kan vara utmanande. I ett samhälle präglat av hederskultur kan sådant skada ens rykte och i och med det ens status i kyrkan och samhället.

Med tanke på Jesu prioritering så valde vi det andra. Vi valde att söka upp dem som blivit sålda in i prostitution och som tvingas sälja sina kroppar på smutsiga industriområden. Vi valde att söka upp motorcykelklubbar som myndigheterna klassat som kriminella nätverk och som vanligt folk undviker att ens komma i närheten av.

Det tog flera år att bli insläppt in i deras fascinerande värld för att upptäcka människor som, precis som du och jag, brottades med livets frågor och som bar på många besvikelser, inte minst mot kyrkan och samhället. Deras värld hade kommit att präglas av ord som förtroende, heder, broderskap och lojalitet. Vi kom i kontakt med en tväräkta hederskultur bestående av spanjorer och andra från olika europeiska länder.

Med tiden blev vi accepterade som en naturlig del av denna värld, detta trots det att vi konsekvent hållit fast vid våra principer och vägrat ge upp sådant som vi upplever har med evangeliets krav på lärjungaskap att göra.

Vi insåg tidigt att det hade varit fel att försöka ta dessa människor ”ut” ur deras sammanhang. I stället lät vi dem bestämma när och hur de ville prata med oss. Gradvis växte förtroendet och så småningom kom också samtalen om Gud. Så småningom började en del tala om sin personliga tro på Jesus. Vi tog dem inte till de etablerade kyrkorna för att lärjungaträna dem. Kulturkrocken hade blivit alltför stor. Istället valde vi att lärjungaträna dem vid bardisken, på MC-resor, fester, begravningar, bröllop, gatan och många andra ställen där vi brukar träffas. Detta gjorde att deras omgivning, på nära håll, fick se deras förändringsprocess och bevittna hur livet som Jesu lärjunge kunde se ut i deras sammanhang.

Numera träffas vi också regelbundet i hemmen, där vi äter tillsammans, läser bibeltexter, samtalar och ber. Det är en brokig skara. En del är fortfarande långt borta från Guds rike, medan andra är närmare. En del känner att de fortfarande måste röka sina marijuanacigarrer medan de, ofta med tårar i sina ögon, lyssnar på Guds ord och tar emot förbön. Andra har redan gjort sina val och valt att bli döpta i Medelhavet. De talar gärna öppet om sin tro på Jesus. Vi är alla väldigt olika, men det gemensamma för oss alla är att ingen av oss är likgiltig inför Mästaren, vårt centrum.

Vårt goda rykte i den etablerade kyrkan har nog fått en törn, men vi känner att vi är i gott sällskap när vi umgås med våra vänner. Vi tror att Jesus, fortfarande idag, fortsätter att umgås och att äta med frossare, drinkare, indrivare och alla sorters syndare. Vi gläder oss att vi också är en del av denna skara och att en helt ny och annorlunda församling håller på att växa fram i det soliga Spanien.